Där jag är, är 
        inte minnet. Där kärleken 
        är, är inte jag. Där 
        jag inte är, är minnet.  
 I förbifarten, 
en lätt beröring, 
och kärlekens subversiva  
kraft förskjuter mitt 
väsen. 
	Ett rum av röda rosor. 
        Demiurgens blick 
naglar mig fast, kräver 
det förflutnas text, 
i utbyte.  
 Jag ger dig härmed, du obarmhärtige demiurg,  
förflutenhetens text, dess berättelse, dess intrig.  

 Jag offrar på skapelsens altar historien om  
kvinnan med många namn, om kvinnan med  
splittrat ansikte, om kvinnan med olika masker;  
jag offrar historien om hon som en gång var,  
men inte längre är. 

 Jag ger dig henne att festa på; jag ger dig  
denna förflutenhet, som parasiterar på min  
kropp, som naglat sig fast vid min skugga;  
jag ger dig henne att festa på. 

 Du, du obarmhärtige demiurg, öppnar porten  
till jordens innanmäte och dricker lystet  
hennes blod. Du sluter den offrades kropp  
till dig, och förtär den. Jorden sluter sig åter. 
Ännu en gång tillfredsställd. 

 Mättad lystnad. Den helvetiska alkemiska  
elden närd, ger du åter vad du förtärt.  
Förmultnad förkolnad kropp återkommer  
i slungor av eld.  
 Jag skälver 
i min lusta. Du tränger in 
i mitt inre rum. Jag flämtar till 
när ditt huvud 
rör vid kärlekens vagga, och  
slår an de  
strängar som är mitt varas  
början slut. 
                              Du håller 
mitt liv i din famn, smakar 
prövande på; min  
			 nakenhet 
invid lustgårdens rand, din kropp rycker till,  
och du kastar dig in  
                i brunstens hetta. 
Vi älskar. Naket 
och obarmhärtigt, tryggt 
förankrade i varandras heta, 
fuktiga kroppar.  

 Du gnistrar i 
lampans spruckna sken, som faller 
över din bländande kropp. 
 Jag ser dig. Jag ser dig 
i din skönhet, i din fulländning.  

 Jag vet 
att du ser min, när du 
sträcker dig efter mina 
ögons ljus och fångar 
evighetens flämtande låga, tar  
den till dig och bär den 
med dig, inom dig, förborgad 
för ögat, men obeslöjad 
i din älskogs rytm. 
Du ser mig. Du ser mig 
lämna mig själv och komma 
emot dig, för att förlora mig 
i den skoningslösa kraft 
där man är, 
både man och kvinna; väv 

 av versaler och gemena; 
kropp av translucenta 
tecken 
           följer sin inre 
logik, och finner sin form.