Där jag är, är
        inte minnet. Där kärleken
        är, är inte jag. Där
        jag inte är, är minnet. 
I förbifarten,
en lätt beröring,
och kärlekens subversiva 
kraft förskjuter mitt
väsen.
	Ett rum av röda rosor.
        Demiurgens blick
naglar mig fast, kräver
det förflutnas text,
i utbyte. 
Jag ger dig härmed, du obarmhärtige demiurg, 
förflutenhetens text, dess berättelse, dess intrig. 

Jag offrar på skapelsens altar historien om 
kvinnan med många namn, om kvinnan med 
splittrat ansikte, om kvinnan med olika masker; 
jag offrar historien om hon som en gång var, 
men inte längre är.

Jag ger dig henne att festa på; jag ger dig 
denna förflutenhet, som parasiterar på min 
kropp, som naglat sig fast vid min skugga; 
jag ger dig henne att festa på.

Du, du obarmhärtige demiurg, öppnar porten 
till jordens innanmäte och dricker lystet 
hennes blod. Du sluter den offrades kropp 
till dig, och förtär den. Jorden sluter sig åter.
Ännu en gång tillfredsställd.

Mättad lystnad. Den helvetiska alkemiska 
elden närd, ger du åter vad du förtärt. 
Förmultnad förkolnad kropp återkommer 
i slungor av eld. 
Jag skälver
i min lusta. Du tränger in
i mitt inre rum. Jag flämtar till
när ditt huvud
rör vid kärlekens vagga, och 
slår an de 
strängar som är mitt varas 
början slut.
                              Du håller
mitt liv i din famn, smakar
prövande på; min 
			 nakenhet
invid lustgårdens rand, din kropp rycker till, 
och du kastar dig in 
                i brunstens hetta.
Vi älskar. Naket
och obarmhärtigt, tryggt
förankrade i varandras heta,
fuktiga kroppar. 

Du gnistrar i
lampans spruckna sken, som faller
över din bländande kropp.
Jag ser dig. Jag ser dig
i din skönhet, i din fulländning. 

Jag vet
att du ser min, när du
sträcker dig efter mina
ögons ljus och fångar
evighetens flämtande låga, tar 
den till dig och bär den
med dig, inom dig, förborgad
för ögat, men obeslöjad
i din älskogs rytm.
Du ser mig. Du ser mig
lämna mig själv och komma
emot dig, för att förlora mig
i den skoningslösa kraft
där man är,
både man och kvinna; väv

av versaler och gemena;
kropp av translucenta
tecken
           följer sin inre
logik, och finner sin form.