Anna

Anna, tjejen från New Mexico, stod i korsningen Folkungagatan - Götgatan. “Jag är inte ett tacostånd," sa hon, och serverade en pizza slice.

Harry

Harry, en amerikansk entreprenör som hittat kärleken i Sverige, känner sig lite bortkommen i den här delen av Stockholm där arbetare, miljöaktivister, intellektuella, konstnärer, musiker och narkomaner och de hemlösa blandas. Han gillar, å andra sidan, att titta på gamla tal av Ronald Reagan på YouTube and han får sina nyheter från Glenn Beck på Fox News. Han gillar inte folk som använder hjärnan.

Nej, han gillar inte folk som använder hjärnan eftersom det exponerar honom som den uppblåsta vindflöjel han är. En del skulle till och med säga att han är ett pompöst arsle, men det är att ta i. Han är mer av en uppblåst vindflöjel. Om man stack honom med en nål skulle han med all säkerhet långsamt evaporera.

Han har länge levt i en värld där den gamla, goda ideologin råder, så länge att den blivit hans verklighet och nuförtiden ångar det rå, brutal kapitalism om honom. Lite egocentrisk skulle man kunna säga, men han är övertygad om att det är varje god kristens födslorätt (ja, han hade haft en god kristen uppfostran) att själv fröjdas av det överflöd hans medmänniskor skapat.

”Allt är där, redo att plockas, så plocka det”, säger han, medan han vagt kommer ihåg en essä han läste i sin barndom om att varje kopp och fat var ett tecken på Guds välvillighet. Och den tanken störde honom för det var ont om koppar och fat i hans skåp. Så, han sköt från höften. Hej vilt.