Pappret var en hämsko för mig, oavsett om det gällde att skriva för hand eller på en skrivmaskin. Vissheten om att allt skulle behövas skrivas om, gång på gång, från början till slut, vid varje ändring, gjorde att jag blev sittande med texten, vågade knappt skriva, ifall det skulle bli fel. Det var ångestfyllda dagar. Allt ändrades emellertid när jag skaffade mig min första dator, en MacClassic II. Det tog visserligen en tid att vänja sig vid att all redigering skedde med lätthet och att omstrukturering av texten kunde ske on the fly med klippa och klistra. Texten var inte längre ett statiskt objekt. Det gick att arbeta med den.

Dynamiken i skrivandet som finns i den digitala tekniken slog an en ton hos mig och språket fick en ny dimension. Jag har alltid varit språkbegåvad och i grundskolan fick jag ofta agera lärarassistent på språklektionerna eller arbeta med gamla gymnasiekurser. När jag kom till gymnasiet blev jag uttråkad och hoppade snart av. Det fanns på den tiden ingen möjlighet till utveckling i klassrummet av ens språkliga förmåga att uttrycka sig och att utveckla sitt språk.

När jag senare började på universitetet - efter att ha läst in gymnasiet på KomVux+Hermods+en del avtentat- ställdes jag inför min språkliga bristfällighet. Första året förstod jag knappt vad folk sa. Det var helt enkelt så att jag hade inte språket. Det är skillnad på att kunna språk, främmande språk, och på att ha tillgång till språket. Trots att jag alltid varit en glupsk läsare så visade sig klasskillnaden mellan de som kom från den bildade medelklassen och som hade språket med sig hemifrån, och de som inte hade det. Jag själv hörde till den senare kategorin. Många med arbetarbakgrund som trotsar den sociala snedrekryteringen till universiteten medelst viljan att ta studielån hoppar ändå av här. Språket, denna barriär.

Vägen till språket

Uppvuxen i ett socialdemokratiskt Sverige befann jag mig nu i högborgerlighetens näste. Det var här vägen till språket började. Att börja på universitet innebär alltid att ens ordförråd och referensramar vidgas. Till det tillkommer sociala koder vilket för mig innebar ett problematiskt förhållande till språket. Orden är inte transparenta. De bär med sig en hel kultur. Man kan säga att det akademiska språket är ett främmande språk, om man som jag kommer från en annan sociokultur. Engelska, som var ett av språken jag studerade, blev mitt lärda språk. Svenska förblev mitt vardagsspråk och jag har fortfarande svårt för akademiskt språk på svenska efter alla dessa år.

Största problemet var att jag hade komplexa tankar som jag saknade språk för. Det visade sig i synnerhet i uppsatsskrivande. Vokabulär var det minsta problemet - att smälla i sig glosor är enkelt - men hur man använder orden i en viss kontext är svårare. Semantik, pragmatik, sociolekt, semiotik är aspekter man måste ta i beaktande och arbeta aktivt med när man som jag kommer utifrån. Språket är inte naturligt. Det är inte något man föds med. Det är inlärt och jag blev väldigt medveten om språket som fenomen och hur det formar oss.

Turligt nog, blev jag efter några år på universitetet frilansredaktör på Sveriges främsta ordboksredaktion. Jag började som inkodare vid ordböckernas digitalisering. Fortsatte sedan som redaktör och det blev en riktig skola för att erövra språket. FP Så många nya ord i så många kontexter och olika stilnivåer. Varje ord krävde djupgående analys och, eftersom jag framför allt arbetade med de engelska-svenska ordböckerna blev jag varse hur polyfonisk engelskan är jämfört med svenskan. De engelska orden har oftast en lekfullhet som saknas i svenskan. Där svenskan har en eller ett par betydelser har engelskan mängder. Svenskan har ett ganska så rakt förhållande mellan signifianten och det betecknade, vilket gör att Ordet mer eller mindre är ristat i sten. I engelskan däremot, finns en lek och en öppenhet mellan signifianten och det betecknade som lyfter fram tecknets godtycklighet, och det är denna godtycklighet som gör språket intressant.

Språkmedvetenheten ökade och tillsammans med studier i lingvistik och semiotik, ersattes fantasin om Ordet som sanningssägare av ett fokus på texten och dess lek.

Språk är dock mer än ord. Det är också en fråga om syntax. Jag har alltid haft - och har fortfarande till en stor del - en barock meningsbyggnad där en hel del kan gå fel. Den traditionella satsläran var inte till mycket hjälp, upplevde den ofta som ologisk och jag förstod den inte. Det var inte förrän jag studerade Chomskys transformationsgrammatik som poletten trillade ner. En mening blev ett set av byggstenar, fraser man kunde laborera med, som kunde stuvas om och bilda nya mönster. Det fanns en logik. Och en lek i språkets struktur. Språket var inte längre monolitiskt och ogenomträngligt men pappret var, som sagt, en hämsko.

Skriften

Parallellt med min språkliga utveckling pågick år av att lära mig skriva. Som tur var, kan jag säga så här i efterhand, befann jag mig på engelska institutionen på Stockholms universitet där man la stor vikt vid processkrivande. Det var en hård skola, alla olika steg, pre-writing (samla information, tänka, reflektera, ta anteckningar osv), skriva utkast, uppsatser som sedan skickades fram och tillbaka x antal gånger, många omskrivningar och mycket feedback. Till sist det formella.

Processkrivandet lärde mig att bena upp tankarna genom att fokusera på olika delar av den kreativa processen och inte försöka säga allt på en gång i ett enda virrvarr. Dessutom behövde man inte tänka på det formella, vilket hindrade själva skrivandet då man vet att en felstavning eller två kräver att A4-arket måste skrivas om. En sådan hämsko.

Till en början skrev jag på skrivmaskin, vi pratar 80-tal här, men när jag väl införskaffade mig en dator för avhandlingsskrivandet underlättades processen. Den digitala tekniken blev en befriare. Och på den vägen är det.