Varifrån talar jag? är en fråga som stört mig på sistone. I en allt mer komplex värld är svaret inte enkelt. Parametrarna i dagens identitetspolitik är reduktionistiska om än inte frånvarande i platsen varifrån jag talar; jag är svensk, kvinna, hetero, vit, fil dr, mamma, farmor, singel. Enligt min utbildning hör jag till medelklassen. Enligt bankkontot hör jag till prekariatet. Och jag kommer från arbetarklassen. Det här är vad som ses i spegeln, i spegelns endimensionalitet.

Men, det finns mer. Jag kommer ihåg tiden då jaget ansågs vara något givet, det var då kontroversiellt när marxistiska analyser, feministiska och queerteorier, postkolonial och kritisk rasteori ifrågasatte det antagandet. Idag ifrågasätter vi inte längre betydelsen av klass, kön, sexuell läggning, etnicitet etc och hur dessa parametrar utgör delar i identitetens uppbyggnad. Men, det finns mer. Inte så att jag står över min historicitet, tiden och platsen där jag levt, mitt historiska vara i världen som trots allt utgör en del av min subjektivitet, platsen varifrån jag talar. Samtidigt bär vi alla vår individuella historia med oss, ett palimpsest bestående av lager på lager av erfarenheter, tankar, kunskap, och av möten som ingår i vår subjektivitet.

Identiteten utarbetas omsorgsfullt av egot, en imaginär konstruktion som positionerar oss visavi andra i det sociala, i det symboliska, i spegelns endimensionalitet. Subjektiviteten är det palimpsest av kunskap och erfarenheter den talande kroppen bär med sig, den (dis)positionerar oss. Det är då jag känner mig som en anomali, när den symboliska spegeln som hålls upp framför mig inte reflekterar min subjektivitet.