Där stod du i hallen. Ett
hologram tecknat mot väggen - det var så comme-il-faut -.
Föga visste jag
att döden knackade på din dörr.

När du dog

Fredag

Plötsligt viker sig benen
segnar mot marken. Snön fångar upp,
snö, kallt, halt, kommer inte upp. Åldern
gör sig påmind, får hjälp av en utsträckt hand.

Måndag

Måndag morgon. Ett fladder på datorskärmen, i övre vänstra hörnet, pockar på uppmärksamhet, som så många gånger de senaste åren.

Jag har vant mig, säger för mig själv:
”någon, något vill mig något, var uppmärksam, det visar sig snart”.

Onsdag

Plötsligt upphör fladdret frampå eftermiddagen, för att aldrig återkomma. Lugnet sprider sig.

Tar itu med avvecklingen av mitt företag som går på knäna. Nöjd med det första steget, sprider sig lugnet.

Torsdag

Möts av tidningsrubriker. P hittad död på onsdagseftermiddagen. Dog på måndagsmorgonen. Kraschar. Sorg, gråt, ilska.

Lördag

Halkar/slås till marken på en balkong. Smärta, det svartnar framför ögonen på mig. Faller.

Måndag

Bruten handled. Med gips och Citodon bär jag min smärta utanpå, och inuti.

Och ändå...

När du dog fylldes min själ
   Tills döden förenade oss

Plastiska kroppar - i skratt och lek -
när vi mänger oss i grumliga vatten

– där rummet och tiden kröker sig -
Mot singulariteten