Isabel

”Det hade ändå varit märkligt,” tänker Isabel, ”javisst, märkligt att inför en grupp främmande människor resa sig upp och bära vittnesbörd om sitt liv och leverne.” Det hade varit det tredje mötet och även om hon inte fyllts av den helige ande, hade hon varit så sanningsenlig som möjligt. ”Det var trots allt,” tänker hon som hon går för att köpa sig en glass, en bägare med blåbärsglass och hallonsorbet, ”som om det låg något frireligiöst över det hela, som om man skulle uppnå ett hallelujamoment av något slag.” Hon går mot Medborgarplatsen och sätter sig på en bänk för att äta sin glass.

”Nåja, man kan inte bekänna alla sina synder bara så där rakt av. Lite får man allt behålla för sig själv. Och inte känner jag mig maktlös som man enligt vår ledare förväntas göra, inte känns det hopplöst heller. Det beror ju på hur man förhåller sig till verkligheten, den objektiva verkligheten,” tankarna snurrar på, ”men med utgångspunkten att alla i gruppen är maktlösa var tanken tydligen att vi skulle nollställas genom denna totala anonymisering i en främmande grupp. Endast förnamn var tillåtet. Och inga kommentarer tilläts, ingen dialog med andra ord. Ja, man kan till och med prata om en avhumanisering där blod, behov och begär åsidosattes. Allt för att återta makten över våra liv. Vi skulle botas från vår arbetslöshet. Mycket ska man stå ut med som arbetslös, men aldrig hade jag trott att jag skulle hamna på ett AA-möte för anonyma arbetslösa.”

Svart kafe och 12 steg

Isabel har dagligen vägarna förbi, på väg till eller från tunnelbanan. Idag har hon sällskap av en kurskamrat, Kajsa. De tänker ta sig en svart kaffe på ett av alla caféer i närheten.

Isabel har googlat runt på kvällarna och ett veritabelt kaninhål har öppnat sig för henne. Hon känner sig alltmer illa till mods med kursen hon går på. Inte nog med att kursprogrammet godkänts av Arbetsförmedlingen utan även sanktionerats på EU-nivå. Hon hade läst ansökan om EU-bidrag och funnit att man beskrev arbetslöshet likt alkoholism som en ”sjukdom”, och en sjukdom man kunde botas från, därav 12-stegsmetoden känd från Anonyma Alkoholister. 12-stegsmetoden för alkoholism hade etablerats redan 1946 och det var under hypotesen att alkoholism var en hjärndefekt som påverkade nervsystemet.

— Visst är det här sjukt, sa Isabel.

— Det är ju helt befängt, sa Kajsa, jag har jobbat hela livet men nu, nu när jag är 61 år, förutsätts jag ha en defekt, en sjukdom, som hindrar mig från att arbeta. Helt vansinnigt.

— Än värre är att det bara är en teori utan medicinsk evidens. Så upplägget till den här kursen är baserat på en teori om alkoholism som aldrig bekräftats. Steget från en teori om alkoholism som en sjukdom till arbetslöshet som en sjukdom är minst sagt rent hittepå. Men jag kanske lider av en hjärndefekt som gör att jag inte förstår sambandet, vem vet?

— Haha, kanske det kanske.

— Är det verkligen försvarligt att använda sig av metoder som denna, att sjukdomsförklara arbetslöshet? Nåja, lite har förändrats sedan det tidiga 1900-talet. Teorin etablerade sig så småningom som en sanning och 1987 fastslog den amerikanska organisationen för medicin teorins ”sanningshalt” eftersom det behövdes en medicinsk diagnos för att försäkringar skulle gälla. I skenet av utvecklingen av neurovetenskap fastslog sedan även WHO denna ”sanning” 2004.

— Så här är vi nu, med våra defekter. Å andra sidan framstår det hela som ett uttryck för den samtida amerikanska diskursen och nyliberal ideologi snarare än vetenskap. Problemet ligger hos den enskilda individen, inte hos samhället. Att våra kurskamrater till större delen består av gråskallar och svartskallar, av 55-plussare och folk med invandrarbakgrund, har ju inget med saken att göra.

— Nä, i vanliga fall används ju - som vi vet från tidigare erfarenheter - kollektiv KBT som behandlingsmetod för det är även där individen som ska bearbetas, men utan den helige anden, syndernas bekännelse och annat trams. I stället en metod fokuserad på kognition och förändrat beteende för att göra oss anställningsbara, vilket ju är hela syftet.

— Mmm, antagligen nå’n arbetsmarknadsminister som hört talas om hur fångar i New Yorks fängelser framgångsrikt programmerats om till att bli goda soldater i den amerikanska armén, vilket blev ett incitament för utvecklandet av KBT som behandlingsform för psykisk ohälsa. Omprogrammering, smaka på ordet, som om människan är en programmeringsbar robot. Politiken suger.

— Ja, verkligen, vad får man inte stå ut med, sa Isabel och drack upp den sista slurken av svart, beskt kaffe.

Häxprocesser & utanförskap

Idag slog det slint. Isabel ryser fortfarande. Hon känner fortfarande blicken från porträttet av 1600-talets kyrkoherde i Katarina församling, densamme kyrkoherde som lett rannsakningen av kvinnorna under häxprocesserna som då pågick. Hon hade suttit precis under hans porträtt. Stigmatiseringen, hon rös, människors behov av att alltid hitta syndabockar, den kände hon väl igen från sin egen situation. I vår tid kallades det utanförskap, ett nyord i den reinfeldtska ingenjörskonstens dialektik där arbetslinjens antites var utanförskapet, ännu ett av samtidens narrativ som blivit en sanning.

Isabel är tidig idag. Det är lunchdags och hon ser hur människorna väller ut från sina arbetsplatser för att luncha på någon trendig uteservering. Isabel har på sin höjd råd att gå till korvmojjen eller ta sig en 15-kronors hamburgare på McDonald’s. Hon står där, som så många andra med henne, som en skampåle och en varningssignal om hur det går om arbetslinjen inte efterlevs. Det ska disciplinera arbetsstyrkan.

Reinfeldt, den tidigare statsministern, hade till och med sänkt momsen för restauranger för att få folk att äta ute mer. Ett djävulusiskt drag för att skilja agnarna från vetet, för att skilja de arbetande från de icke-arbetande, för att segregera de som tog del i hans arbetslinje och de som levde i utanförskap.

Isabel går till korvmojjen och köper sig en grillad med bröd. Gurkmajonnäsen får hon klara sig utan.

Paradoxen

Alla klarade inte nedbrytningsprocessen. En del stod visserligen emot. Men andra föll igenom. Det stod nu klart att Alexandra som varit frånvarande på sistone inte skulle komma tillbaka. Någonsin. Det var mycket hysch-hysch runt det hela, men hon hade uppenbarligen gett upp om livet.

Isabel går och begrundar det hela, på väg till tunnelbanan än en gång. Alexandra var en skör människa hon pratat med flera gånger och arbetslösheten ett symtom på en sorg eller ett trauma Alexandra bar på. Och trots att kursens upplägg var att bearbeta individen, eller kanske just på grund av det, såg man paradoxalt nog inte individen. Kanske hade Alexandra krafsat på dörren Skinners katt lyckats ta sig igenom, kanske hade hon aldrig ens hittat den. Isabel gråter inombords.