Postmodernism idag, finns den?

Jag har på sistone stött på ordet ”postmodernism” bland högerdebattörer i media, men begreppet postmodernism definierar snarare kulturen under 60-, 70- och 80-talen. Frågan jag ställer mig är: Vad menas med postmodernism idag, finns den överhuvudtaget?

Till att börja med, vad var postmodernismen? Det är inte en fråga som är lätt att besvara, men den franska filosofen Jaques Lyotard säger i The Postmodern Condition (1984) att efter Auschwitz var det omöjligt att tro på de stora narrativen, meta-narrativen som utgör den västerländska diskursen vars framstegsmodell syftar till ett (utopiskt) mål, så som till exempel i den hegelianska dialektiken eller den kristna idéen om Guds plan. I stället såg Lyotard en samtid/framtid som bestod av många små narrativ. 

Frågan blev, hur kan vi ha kunskap om kunskapen består av flertalet små, ofta olika, till och med motsägelsefulla, narrativ? Denna epistemologiska osäkerhet innebar också ontologisk osäkerhet, dvs, hur kan vi ha kunskap om saker och tings beskaffenhet om vi inte vet vem som har ”rätt” eller vad som är ”rätt”. Relativism ersatte med andra ord totalitära modeller, jaget, ideologier etc. och absoluta idéer om det sköna, det sanna och det goda. 

Ytterst ifrågasätter alltså postmodernismen den förhärskande västerländska diskursen som tar sitt avstamp i fusionen av kristendom och antikens Grekland. Det är också ur den här diskursen som idéen om det ahistoriska borgerliga, humanistiska subjektet växer fram via våra lärosäten och universitet. 

(Post)Modernismen

Postmodernismen är också en reaktion mot modernismen. Modernismen består egentligen av många olika rörelser och riktningar, men något de har gemensamt var driften att spränga gränser, kulturellt, socialt, konstnärligt och litterärt. Det var en spännande tid, revolutionär på många sätt. Ett uppror mot borgerligheten. Det postmodernismen reagerar mot är modernismens mer totalitära tendenser så som det visar sig i dess framhävdande av originalitet, autenticitet, auktoritet, vilket med tiden kom att definiera den framväxande fascismen i Italien med flera länder, kommunismen i Ryssland och nazismen i Tyskland, det vill säga, meta-narrativen i Europa under 1900-talet som fick katastrofala följder och har kommit att förfölja oss ända in idag.

I The Postmodern Turn (1987) ger Ihab Hassan, postmodernismens grand ol’ dad, en schematisk översikt av skillnaderna mellan modernismen och postmodernismen. Även om tabellen ska läsas med viss försiktighet inkluderar jag den här då den ger en bra bild av förskjutningen inom kulturen under 1900-talet. Som Hassan säger: “the dichotomies this table represents remain insecure, equivocal. For differences shift, defer, even collapse” (92).

Postmodernism idag, finns den?

från The Postmodern Turn (91-92)

Hassan gjorde den här sammanställningen mot slutet av den postmoderna eran. Det mest signifikanta är symbolerna överst. En vertikal, hierarkisk linje betecknar modernismen medan en horisontell, icke-hierarkisk den postmoderna, det vill säga, en aspekt av postmodernismen som framgår är den fragmentariska, diskursiva, disseminerade texten som Hassan själv använder bland annat i delar av The Postmodern Turn, vilket vi också ser hos Roland Barthes i till exempel The Pleasure of the Text eller hos Derrida i Glas

Jag träffade Ihab Hassan några år senare då han var på besök i Stockholm. Han hade vid det laget återgått till att skriva linjär sakprosa. Jag frågade honom:

— Varför?
— När kollegorna undviker en i korridorerna, när de slutar prata med en, tja, vad gör man?
— Så, inför att stå ansikte mot ansikte med tystnaden, döden, gav du vika?
— Ja…

Och, det var här någonstans postmodernismen klingade av. Men den har lämnat spår. 

Det postmoderna arvet

När jag senare kom ut på internet slogs jag av tanken att det här är den postmoderna teorin i praktiken. Jag var naturligtvis inte ensam om att se det. Webbens hypertextuella uppbyggnad är rhizomatisk, immanent, horisontell och icke-hierarkisk. Ett nätverk av trådar som spinner en väv likt vissa träds rötter som sprider ut sig horisontellt i intrikata mönster, så kallade rhizomer. Följaktligen fick Deleuze & Guattaris A Thousand Plateaus (1987) där begreppet rhizom beskriver den postmoderna samtiden stort genomslag i diskussioner om webben, i synnerhet i USA.

Jag skulle vilja påstå att det inte bara var webbens framväxt som gjorde att det rhizomatiska tankesättet slog rot i USA utan även att den amerikanska kulturen hade lätt att ta till sig detta. Redan 1964 skrev sociologen Herbert Marcuse om den endimensionella människan i den framväxande amerikanska populärkulturen. Christopher Lasch fortsatte den kritiken i The Culture of Narcissism (1979). Från sociologisk endimensionalitet till psykologisk narcissism; en hyperverklighet utan referentialitet för att använda ett ord myntat av både Jean Baudrillard och Umberto Eco. Ecos titel Travels in Hyperreality, vilken beskriver en resa bland Americana, var från början Faith in Fakes Det är inte svårt att se hur det rhizomatiska kunde införlivas i allt detta. Yta, immanens, direktupplevelse, bekräftelsebehov, nätverk, konsumtion och, med tiden, sociala medier. 

Resultatet? Den sena kapitalismen som peakar när en självförhärligande, totalitär narcissistisk producent av reality-TV med en fäbless för sociala medier och faith in fakes skapade sin egen hyperverklighet och blev president. Tillbaka på ruta ett.

Postmodernismen i Sverige

Hur kommer det sig då att högerdebattörer och politiker i Sverige framställer postmodernismen som något negativt då det som en gång var postmodernism har blivit marknadskrafternas våta dröm? Den frågan har stört mig. Jag kommer ihåg en konferens om postmodernismen jag var på, måste ha varit 1988, där det var Terry Eagleton som var kritisk till postmodernismen som kulturell yttring. Fredric Jameson är en annan känd kritiker. Både Eagleton och Jameson är starkt influerade av Habermas och den marxistiska Frankfurt-skolan. Världen är uppochner, tycks det,

Men hur såg det ut på 70 och 80-talet i Sverige? Tråkigt nog fick postmodernismen aldrig ett större genomslag. Till exempel översattes inte postmoderna författare som John Barth, Donald Barthelme och William H. Gass till svenska, men vid en sökning när jag skriver detta ser jag att ett par verk faktiskt har översatts på senare tid. John Barths Lost in the Funhouse gavs 2018 ut som Vilse i lusthuset på Norpus förlag och nästa år kommer Gass In the Heart of the Heart of the Country ut på Modernista. Båda böckerna utkom i sitt original 1968 och når nu, 50 år senare (!), den svenska publiken. 

Så, har postmodernismen nått Sverige idag? Postmodernismens arv ser vi naturligtvis i populärkulturen, men den språkliga leken i lusthuset, signifianternas lek/spel, det obestämbaras skiftningar, la différance, som präglar postmodernismen är nog inte det högerdebattörer refererar till när de pekar på postmodernismen idag. Även om ordet används väldigt svepande så är det snarare, av vad jag förstår, det vi idag har kommit att kalla identitetspolitik som står i fokus. Och visst är det under 70 och 80-talen som feministisk teori, genusteori, postkolonial teori, kritisk rasteori och queerteori tar form.

Identitetspolitik

Identitetspolitik utmanar kulturell hegemoni. Kulturell hegemoni är en myt då den pekar mot något som alltid redan finns där: det moderna samhället som består av olika grupperingar, människor med olika bakgrund, olika förutsättningar, olika etniciteter, klasser osv., men den dominerande diskursen i västvärlden är fortfarande den borgerliga humanismen. Det är mot den den andre definieras, vilket i sig är en anti-humanistisk tanke. För, det borgerliga, humanistiska subjektet är ett slutet, oföränderligt subjekt (även om det finns lite olika synsätt på detta). Dygder, laster, moral etc är något givet, inte en social konstruktion. Identiteten är inte förhandlingsbar. Samtidigt, paradoxalt nog, har identitetspolitiken omfamnats och kommodifierats av den välbeställda medelklassen och införlivats med dess borgerliga, liberala värderingsgrund där alla människors lika värde är central. Vi ser allt oftare att författare, konstnärer, filmare, festivaler mm saluförs utifrån deras etnicitet och/eller sexuella läggning.

Foucaults strukturella läsningar av hur samhällen organiserar sig har haft stort inflytande på identitetspolitiken. Som han visat, organiserar sig samhällen utifrån en norm för vad som anses rätt/fel, sjukt/friskt, kriminellt eller inte. Grupper marginaliseras och definierar på så sätt vad som är ”normalt”, socialt accepterat, rätt och fel. Ett nutida exempel är den forna Alliansen som konstruerade utanförskapet i relation till arbetslinjen för att disciplinera arbetsstyrkan. Ytterst handlar det om makt och maktförhållanden.

Nymaterialism är en filosofisk inriktning som förts fram av den postmoderna (?), feministiske filosofen Rosi Baridotti. Den grundar sig i Foucault och frågor om makt. Foucault lär själv ha sagt att han inte är postmodern. Jag håller med. Han är snarare strukturalist i mina ögon, även om han själv förnekar det också. Nymaterialism, säger Rosi Baridotti i en intervju, ”refuses the linguistic paradigm [of continental philosophy], stressing instead the concrete yet complex materiality of bodies immersed in social relations of power” som förenas, fortsätter hon, med anglo-amerikansk genusteori och social konstruktivism (Dolphijn et al., 21). Är det här postmodernism? Nej. Postmodernismen handlar om språket. Varje berättelse om postmodernismen börjar med den argentiske författaren Jorge Luis Borges vars verk Labyrinter inkluderar noveller såsom ”Babels torn”. Här refererar ordet labyrinter till språkliga labyrinter och universum ses och upplevs som ett oändligt bibliotek. Ta bort den språkliga dimensionen och det återstår inget av postmodernismen. Kvar blir, som i Rosi Braidottis nymaterialism, maktfrågor och, vill jag tillägga, som så väl beskriver den nyliberala, råa kapitalismen av idag.


Sources

Eco, Umberto. Travels in Hyperreality. Translated by William Weaver. Mariner Books, 1990.

Hassan, Ihab. The Postmodern Turn: Essays in Postmodern Theory and Culture. Ohio State UP, 1987.

Lyotard, Jacques. The Postmodern Condition: A Report on Knowledge. Translated by Geoffrey Bennington & Brian Massumi. U of Minnesota P, 1984.

Barthes, Roland. The Pleasure of the Text. Translated by Richard Miller. Basil Blackwell, 1990.

Eagleton, Terry. The Illusions of Postmodernism. Blackwell, 1996.

Lasch, Christopher. The Culture of Narcissism. W.W. Norton, 1979.

Baudrillard, Jean. Simulacra and Simulation. Translated by Paul Foss, Paul Batton & Philip Beitchman. Semiotext(e), 1983.

Jameson, Fredric. Postmodernism, or, the Cultural Logic of Late Capitalism. Duke UP, 1991.

Marcuse, Herbert. One-Dimensional Man. Routledge, 1964.

Dolfijn, Rick and Iris van der Tuin. New Materialism: Interviews & Cartographies. Open Humanities Press, 2012.

Barth, John. Lost in the Funhouse. Doubleday, 1968.

Borges, Jorge Luis. Labyrinter. Translated by Johan Laserna. Umbra solis, 1991.

Gass, William H.. In the Heart of the Heart of the Country. Penguin, 1968.

Derrida, Jacques. Glas. Galilée, 1974.

"Foucault, Michel." Wikipedia, last accessed 26 Apr 2021, https://en.wikipedia.org/wiki/Michel_Foucault.

Deleuze, Gilles & Félix Guattari. A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia. Translated by Brian Massumi. U of Minnesota P, 1987.