Molly

Molly kom vaggande förbi. Hon hade ben som såg fyrkantiga ut till formen, vilket framhävdes av de korta byxbenen som fladdrade runt hennes vader. En del ansåg att hon var en flitig kvinna som alltid hittade en utväg där hon for omkring på sitt beskäftiga sätt, fast hon påminde mer om sjömannen Karl-Alfred då hon vaggade fram i en till synes egen komisk serietidning.

Hon hade växt upp i livets hårda skola. Redan vid tidig ålder hade hon och hennes far slutit en pakt. Hon gick med på att vara en duktig flicka om hon som belöning fick en rejäl portion brylépudding, vilket de ofta delade på i brist på ett ömmande hjärta.

Trots att hennes lydnad gick över i fetma, fortsatte hon äta för inget behagade henne mer än att se hennes fars godkännande öga. Till slut blev hon sin fars ögonsten, hans eget verk. Tiden hade gett honom rätt. Han var stolt, och Molly sken i ljuset av hans öga.

Max

Max kom ut från salladsbaren i gathörnet och plötsligt fick han syn på bankomaten på andra sidan gatan. Han blev iskall då han förstod att han hade blivit lurad. Ja, han hade blivit lurad. Utan tvekan.

Han tittade förstulet runt sig, ögonen sänkta. Varför, åh varför, hade hans chef Molly bett honom hämta hennes lunch? Varför hade hon inte gjort det själv då hon strax innan gått till bankomaten för att hämta ut pengar, just innan hon skickade iväg honom att köpa hennes lunch? Det had inte varit kö i salladsbaren. Så varför? Varför hade hon skickat honom på ett ärende hon kunde ha gjort själv?

Han gick tillbaka till kontoret med en doggy bag i sin välformade hand och kroppen sin genomdränkt av förnedring.